13.September.2010
Ber om ursäkt för dåligt bloggande men har verkligen inte haft tid eller ork. Jag har mått skitdåligt sedan i fredags morse då jag blev väckt tidigt av mamma som berätta att våran katt hade blivit påkörd. Den klarade sig inte, och jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde den fredagen. Han var våran Nisse, våran älskling! Han har varit med om mycket, så hans 9 liv kanske inte räckte till mer. :( Usch.
Att vakna,öppna dörren och få orden i ansiktet av en gråtande mamma, ALDRIG IGEN!!! Usch vad jag är känslig. Sitter här och grinar, men måste skriva av mig. Har försökt att inte tänka på det men vafan, det går inte. Han kommer inte tillbaka. Nisse var som en hund, satt neranför ens fötter när man bredde smörgåsen, pep när han ville in. Dregglade när man klappade honom. Klättra på ens ben när man skulle ge han mat. Han kom springande när man skalade räkor. Skulle ligga på ens mage när man kollade film i soffan/sängen. Puffade med huvudet när man tog handen ovanför hans huvud. Han var mer än bara en katt. Han var Nisse, våran katt. Son till Saphira.
Hans grav är så fin, ett stor hjärta gjort av stenar. Begravd under en ek. Blommor som ligger där och han har sina älskade leksaker med sig.
Men tanken med att han aldrig mer kommer komma inspringande genom dörren, eller dreggla ner ens tröja. Det är det som får en att börja gråta.
Visst,det är en katt kanske du tänker. Men för mig var han en stor del av familjen,en familjemedlem. Aldrig gråtit så mycket på en dag som jag gjorde i fredags :(.
JAG ÄLSKAR,OCH JAG SAKNAR DIG!!! Hoppas du kommit till en bra värld med räkor,skinka och ost! <3
Nisse 10/9-2010. R.I.P
Mina tårar är för dig <3
